Postat i: 1
För många år sedan fick jag en fråga från en förvaltningschefskollega om hur jag uppfattade kommunens tyngsta politiker. Vi hade just avnjutit ett längre förvaltningschefsmöte och uppdraget jag gav mötesdeltagarna gick att enkelt formulera, men budskapet var tufft: Om sex veckor ska kommunstyrelsen på sitt bord få ett besparingsförslag som innebär en ramneddragning med 3 procent, ni ska hjälpa mig att leverera bästa möjliga förslag!
Efter en viss tystnad uppstod först en förvirrad diskussion, skulle man bara titta på den egna verksamheten eller skulle man också ge sig in på andra förvaltningsområden, dvs. ha synpunkter/förslag om hur kollegor skulle kunna spara/effektivisera/utveckla/avveckla vissa verksamheter. Mitt svar var givet: Ni ska betrakta allt i ett koncernperspektiv, ingen får suboptimera egen verksamhet och alla har fulla frihetsgrader att kliva ur egen yrkesroll för att ge kommunmedlemmarna största möjliga nyttovärden utifrån de skattemedel som är tillgängliga.
Arbetet gick faktiskt ganska bra och kommunstyrelsen mötte ett förslag som för vissa nämnder var tufft, men som gick att motivera. Jag hade dock lovat alla förvaltningschefer att deras idéer och förslag skulle hållas hemliga, man ville inte uppfattas vara illojal mot sina nämndpolitiker och stödja en tanke att avstå från delar av eget resursutrymme till förmån för något annat verksamhetsområde. Som förvaltningschef var man ju tillsatt att bevaka och utveckla det egna området, inte låta det egna förtvina till fördel för något annat område.
Men åter till frågan om min uppfattning om de tunga politikerna, som jag direkt skickade tillbaka: Varför ställer du frågan?
Jo, blev svaret. Ibland känner jag att mitt arbetsutskott lider av en kollektiv narcissistisk personlighetsstörning. Man söker självhävdelse, man har en bristande verklighetsuppfattning och det finns ett stort behov av att befinna sig i centrum. Dessutom tycker jag att man lider brist på empati, suckade kollegan. Man ger uppdrag som är näst intill omöjliga att verkställa och när sedan grannen på villagatan eller kamraten på arbetsplatsen klagar, då vacklar man och kommer tillbaka med nya politiska hugskott.
Jag försökte lugna den uppgivna och tröstade med att vi alla bär med oss en naturlig narcissism, vi vill alla bli omtyckta, även om man råkar vara politiker eller anställd förvaltningschef. Det gäller bara att stå på rätt ben och inte hoppa mellan rollerna.
Det samtalet lärde mig mycket, inte minst att vara övertydlig om vad den egna rollen skapar för spelförutsättningar och var lojaliteten ligger. Nära detta ligger också frågan vem jag företräder så att frågan om jäv inte dyker upp. Man kan nästan tycka att advokatbyråerna är överkänsliga inom jävsområdet, när man säger nej till en kund på ett kontor i Malmö för att motparten är klient till ett ombud på kontoret i Umeå. Men det är tydligt och samma förhållningssätt har också präglat verksamheten inom Allego.
För mig är det en omöjlig situation att driva en konsultverksamhet riktad till leverantörer om samtidigt förfrågningsunderlag, distributionslistor mm från köparsidan hanteras inom samma koncern. Därför har Allego också valt sida eller man kanske kan säga stödjeben. Bara tanken på att någon skulle kunna uppfattas ha ”tjuvtittat” på något som ger uppdragsgivaren fördelar, men som ligger under definitiv anbudssekretess, ger mig rysningar. Men man kanske bara är överkänslig? Jag har insett att det är mer lönsamt att vara mer girig än mindre girig, men än så länge så stretar jag emot för att kunna hålla balansen på ett ben och inte vingla iväg för att söka lyckan på alla håll och kanter.
Jag vet inte i vilken omfattning den politiska ledningen i Alvesta kommun har narcissistiska drag, men större lyhördhet mot sina anställda, inkl. inköpschefen borde man ha haft. Nu har man lutat sig för mycket mot kommunens ledande tjänsteman och inte i tid insett att egna politiska beslut gäller alla, även kommunchefen. Man har inte heller förstått att uppgiften för en inköpschef kan bestå i att säga nej, även om mottagaren av svaret är en överordnad. Finns ingen relation mellan den politiska ledningen och den inköpsansvariga, ökar risken för att svallvågorna efter skilda tolkningar av policybeslut och riksdagsbeslut ger kallsupar och syrebrist.
Men man kanske hade tillsatt en kommunchef med helt andra utgångspunkter! Jag tänker på vad en förvaltningschef i en medelstor kommun berättade för mig när hans mor fick klart för sig att sonen hade blivit chef. Med en indisk bakgrund och en familj i Tanzania, en gång utvandrad från Indien och nu verksamma i Afrika som affärsmän hade man klara värderingar när det gällde en chefs status.
Modern utbrast efter sonens berättelse om den i hans ögon framgångsrika karriären i Sverige: Har du blivit av med jobbet och blivit chef?
Kommentera än så länge
Lämna en kommentar
