Postat i: Okategoriserade
Jag njuter av att det snart är val och att den politiska debatten börjar närma sig en kulmen. Det är så många fantastiska förespeglingar som svävar ut och som kommer att verkställas, bara makten hamnar hos rätt part.
Det är också en härva av påståenden och slutsatser som gör mig lite bekymrad. Jag börjar nästan fundera på om jag lever i annan verklighet eller om jag inte har förstått hur omvärlden ser ut.
I min värld kan vinst i ett företag vara ett tecken på att verksamheten är effektiv och att kunderna värderar prestationen hos företaget högre än vad prislappen ligger på. I annat fall väljer man bort företaget och går till en konkurrent. Jag tycker alltså inte att vinst är något fult! Jag blir därför lite ställd när ledande företrädare inom socialdemokratin hävdar att det är oerhört stötande när privata bolag delar ut vinster till ägarna samtidigt som det finns stora behov av en bättre vård och kortare väntetider. Man säger visserligen inte att det är vinsten i sig som är problemet, det är när vinsten inte återinvesteras i verksamheten.
Det är här jag börjar få svårt med logiken. Om det är så att köparen i form av ett landsting eller kommun – och ytterst förstås skattebetalaren – får den prestation i kvalitet mm parterna som avtalat om, så måste det väl ligga leverantören fritt att använda eventuellt överskott till aktieutdelning mm. Eller till produktutveckling, forskning, välgörenhet! Om det istället blir underskott, så antar jag att köparen ändå förväntar sig att avtalet ska hållas och att utlovade och avtalade prestationer ska utföras.
Om det visar sig att de privata vårdföretagen över tiden genererar för stora vinster, vi kan till och med prata om övervinster för att ge en politisk prägel på skeendet, måste rimligen prisbilden falla om konkurrensen fungerar och staten inte manipulerar med marknadsmekanismerna.
För det kan väl inte vara så att ledande politiska företrädare inte litar på sina lokala och regionala förtroendevalda och de förvaltningar med upphandlare m fl. som de har till sitt förfogande.
Jag tror att vinstintresset är den bästa drivkraften för att få bra vård. Med den som utgångspunkt kommer vården att ständigt förbättras och utvecklas, överlevnad är det viktigaste långsiktiga målet för verksamheten och då gäller det att vara en av de bästa. Levereras inte den kvalitet som beställaren förväntar sig och som ligger fastslagen i avtalen, faller snart intäkterna och faktureringsbasen går mot noll. Några “olönsamma” medborgare finns inte, möjligtvis ligger ersättningsnivån för lågt utifrån förväntad prestation och då slår förstås marknadsmekanismerna till. Den enkla åtgärden är förstås att höja ersättningen och justera ner den för de medborgare som överkonsumerar vård.
Varför blir politiker förvånade att vårdföretag etablerar sig i områden med ”välsituerade samhällsmedborgare”? Vilket företag avstår från att plocka russinen ur kakan om möjligheten finns?
Men då är det kakfatet det är fel på, inte för att företag ytterst drivs av ett vinstintresse och har frihet att använda vinsten på det sätt som ägarna tycker är rimligt!
Men om jag ändå vid valdagen har blivit övertygad om att vinst i vårdföretag inte får delas ut till ägarna, så måste jag förstås ta konsekvens av detta och skapa förutsättningar för motsvarande restriktioner för att alla leverantörer till offentlig sektor. Det måste vara lika fult om företag som tillverkar laboratorietillbehör, städkemikalier, fönsterglas, ramper för handikappanpassning mm tar ut vinster istället för att sänka sina priser eller återföra pengarna till verksamheten. De fattigaste kommunerna kanske kunde få några ramper kostnadsfritt eller landstinget med den högsta utdebiteringen få stöd i form av fria handskar till de opererande läkarna!
Eller tar man för givet att alla fakturor ska betalas, oberoende av om den som utfört tjänsten har presterat vad avtalet förutsatt? I min verklighet ska alla leverantörer som inte sköter sig slängas ut, men jag kanske lever i fel värld!
Kommentera än så länge
Lämna en kommentar
