- Det här går ju så lååångsamt, varför har ni inte som vi någon tunnelbana i Göteborg?

-Ja du vet, vi har ju inget att dölja.

Men den historien var kanske bättre innan Janne Josefsson  och Uppdrag Granskning gjorde entré i Göteborg.

Men mina reflektioner rör egentligen Göteborgs Upphandlingsbolags upphandling av tekniska konsulttjänster under 2008, som bolaget hade tänkt avsluta innan året tog slut. För att vinna tid i mindre beställningar hade man tänkt sig att uppdrag till ett värde mellan 5 och 20 prisbasbelopp kunde ske antingen genom att den enskilda enheten valde det bästa anbudet eller tillämpade en förnyad konkurrensutsättning. På tilldelningar över 20 prisbasbelopp skulle alltid förnyad konkurrensutsättning ske. Ett försök till nytänkande som inte alla tyckte om, i vilket fall inte sexton leverantörer, och som Länsrätten i Göteborg satte stopp för genom ett interimistiskt beslut den 22 december 2008.

Efter fyra veckor, den 22 januari 2009, kom så länsrättens dom. Upphandlingen skulle göras om. En eloge till länsrätten för den snabba handläggningen med alla dessa jul- och nyårshelger som störande inslag, även om jag misstänker att Upphandlingsbolaget inte alls vara glada över domen. Man var så missnöjd att kammarrätten mötte en överklagan och nu tog det lite längre tid, nästan 17 veckor innan Kammarrätten i Göteborg kom till samma slutsats som förstainstansen.

Och då fick Regeringsrätten förmånen att möta en överklagan från bolaget. För att hjälpa Regeringsrätten på traven, yrkade även bolaget att domstolen skulle inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Man tyckte att frågan var så viktig  att EU-domstolen borde klarlägga hur EU-rätten ska tolkas. Det är ju så att EU-domstolen tolkar unionsrätten, medan den nationella domstolen har en exklusiv behörighet att bedöma fakta i det aktuella målet och slutligt avgöra detsamma. Det var det stödet Upphandlingsbolaget tyckte att Regeringsrätten behövde.

Nu avslog den framställan och man avslog även överklagandet. Och nu hade det gått ytterligare 75 veckor! Hela ärendet hade man andra ord tagit ungefär 650 dagar innan Göteborgs Upphandlingsbolag hade fått besked om att de kreativa tankarna inte var så förnuftiga.

Jag är själv lite kluven till Upphandlingsbolagets metodansats och delar nog den högsta instansens uppfattning. Däremot tycker jag att det borde gå att arbeta med skilda avropsmodeller i ett samma ramavtal, bara man talar om i förväg när den ena eller andra modellen kommer att användas. Denna lilla klarhet lyckades tyvärr inte Regeringsrätten lyfta in i sin bedömning, själv hade jag och säkert också Upphandlingsbolaget gärna väntat några veckor till om man hade fått någon liten hint om vad som gällde då. Tyvärr prövar domstolen bara det som gäller i den enskilda upphandlingen, inte vad som hade gällt om den eller den omständigheten också hade funnits.

Det är bara att hoppas på att nästa överprövning med efterföljande överklagningar av  kombinationsavtal -  och då med förväg fastställd avropsmodell – inte tar 650 dagar, utan kanske bara 350 dagar. Går Göteborgs Upphandlingsbolag nu i dagarna ut med en ny upphandling vad gäller teknikkonsulter och med förändringen att valfriheten att välja avropsmodell tas bort, kan vi räkna med en ny dom i slutet av 2011. Om nu alla nivåer inom domstolsväsendet får chansen att säga sitt och då förstås med utgångspunkten att någon eller några leverantörer tycker det är värt att driva en process !

Det finns en vårdgaranti inom landstingsvärlden, det behövs kanske en processgaranti för LOU-mål inom förvaltningsdomstolarna, i vilket fall för den högsta instansen.

Jag har inget bra svar, det får vänta några veckor. Däremot är jag förvissad om att man inte blir kommunalråd i Norberg, Smedjebacken eller Umeå om man sätter ett fokus på upphandlingsfrågorna. Det är andra frågor som attraherar! Jag är ändå lite förvånad över att valdebatterna inte alls har handlat om en strävan mot effektivare resursanvändning, utan så ensidigt om mer resurser till allt det som alla tycker är viktigt. Detta samtidigt som så många kommun- och landstingspolitiker själva säger att de egna verksamheterna har stora rationaliseringsmöjligheter.

SOM-institutet vid Göteborgs Universitet hävdar i en rapport att rikspolitiker åtnjuter ett klart större förtroende än sina lokala kollegor. Jag vet inte om de tillfrågade felaktigt nedvärderar sina kommunpolitikers förmågor eller om de ständiga nedslagen på brister i den kommunala självstyrelsen som har drivit fram den här bilden. Både de rödgröna och alliansen vill förstås visa sig duktiga och lägger förslag på detaljerade pekpinnar om vad som ska hända i kommunerna och hur detta ska ske.

Det är märkligt att rikspolitiker som inte har ett direkt ansvar för verksamheterna, vet bättre hur bemanningen ska se ut i förskolan och vilken lärartäthet som krävs, än de lokalpolitiker som har direkta ansvaret. Nu riskerar kommunerna att få en massa riktade statsbidrag, som man inte alls vet om de kommer att finnas kvar om två eller tre år. Då är det svårt att bygga verksamhet!

Återkommande publiceras i media hur enskilda ”misshandlas” i kommunen genom att låsas in på kvällarna eller få sina händer bakbundna. Eller att allt fler barn i skolan går ut med ofullständiga betyg! Man vill se värdighetsgarantier inom äldreomsorgen och centrala riktlinjer om hur många lärare det ska finnas i skolan. Om utgångspunkten är att alla i det svenska samhället ska behandlas lika och ges samma möjligheter, blir ytterst frågan hur omfattande den kommunala självstyrelsen i praktiken kan vara.

Det vore spännande om valdebatten inför 2014 skulle handla om den kommunala självstyrelsen. Och i förlängningen den kommunala beskattningsrätten! Jag hoppas att man inför valet 2014 har ett nytt raffinerat förslag till skatteutjämningssystem för kommunsektorn som ger alla likvärdiga förutsättningar och som skapar incitament för effektiviseringar. Vi får inte skapa ett system som är tillväxthämmande i den meningen att kommuner som arbetar aktivt och hårt för att få en god utveckling och god ekonomi straffas och kommuner som inte tar tag i sina problem belönas. För där är vi delvis idag!

En rationell lösning kan vara att den kommunala beskattningsrätten endast får omfatta den frivilliga verksamheten, dvs. kultur och fritid mm, och att det som en kommun åläggs enligt lag att prestera, dvs. förskola, skola, äldreomsorg, socialtjänst mm blir statliga angelägenheter och därmed finansieras med statliga skattemedel. Kommunen kan få i uppdrag att bedriva verksamheterna och ser staten och ytterst riksdagen skäl att konkurrensutsätta de kommunala utförarorganisationerna, övergår processen till ett upphandlingsförfarande. Tycker den politiska ledningen att staten är för snål var gäller kvaliteten inom ex. hemtjänsten, kanske det kan vara rimligt att kommunen får utvidga den kommunala beskattningsrätten till att just omfatta detta ”lilla extra”.

Den kommunala skattesatsen skulle då för min egen kommun Smedjebacken inte längre vara 22,70 kr utan istället kanske 5,70 kr. Landstingsskatten om 10,89 kr skulle förstås gå mot noll om staten tar över ansvaret för sjukvården.  Min statsskatt blir förstås betydligt högre än dagens, men den stora trösten blir att alla i vårt samhälle också garanteras en likvärdig service. Att staten sedan i ersättning för en grundskoleplats inkl. skolskjuts till Pajala kommun tvingas betala en högre ersättning än till Danderyd tror jag ingen tycker inte märkligt.

Det finns alla förutsättningar för en spännande valdebatt 2014!

Det är också en härva av påståenden och slutsatser som gör mig lite bekymrad. Jag börjar nästan fundera på om jag lever i annan verklighet eller om jag inte har förstått hur omvärlden ser ut.

I min värld kan vinst i ett företag vara ett tecken på att verksamheten är effektiv och att kunderna värderar prestationen hos företaget högre än vad prislappen ligger på. I annat fall väljer man bort företaget och går till en konkurrent. Jag tycker alltså inte att vinst är något fult! Jag blir därför lite ställd när ledande företrädare inom socialdemokratin hävdar att det är oerhört stötande när privata bolag delar ut vinster till ägarna samtidigt som det finns stora behov av en bättre vård och kortare väntetider.  Man säger visserligen inte att det är vinsten i sig som är problemet, det är när vinsten inte återinvesteras i verksamheten.

Det är här jag börjar få svårt med logiken. Om det är så att köparen i form av ett landsting eller kommun – och ytterst förstås skattebetalaren – får den prestation i kvalitet mm parterna som avtalat om, så måste det väl ligga leverantören fritt att använda eventuellt överskott till aktieutdelning mm. Eller till produktutveckling, forskning, välgörenhet! Om det istället blir underskott, så antar jag att köparen ändå förväntar sig att avtalet ska hållas och att utlovade och avtalade prestationer ska utföras.

Om det visar sig att de privata vårdföretagen över tiden genererar för stora vinster, vi kan till och med prata om övervinster för att ge en politisk prägel på skeendet, måste rimligen prisbilden falla om konkurrensen fungerar och staten inte manipulerar med marknadsmekanismerna.

För det kan väl inte vara så att ledande politiska företrädare inte litar på sina lokala och regionala förtroendevalda och de förvaltningar med upphandlare m fl. som de har till sitt förfogande.

Jag tror att vinstintresset är den bästa drivkraften för att få bra vård. Med den som utgångspunkt kommer vården att ständigt förbättras och utvecklas, överlevnad är det viktigaste långsiktiga målet för verksamheten och då gäller det att vara en av de bästa. Levereras inte den kvalitet som beställaren förväntar sig och som ligger fastslagen i avtalen, faller snart intäkterna och faktureringsbasen går mot noll. Några ”olönsamma” medborgare finns inte, möjligtvis ligger ersättningsnivån för lågt utifrån förväntad prestation och då slår förstås marknadsmekanismerna till. Den enkla åtgärden är förstås att höja ersättningen och justera ner den för de medborgare som överkonsumerar vård.

Varför blir politiker förvånade att vårdföretag etablerar sig i områden med ”välsituerade samhällsmedborgare”? Vilket företag avstår från att plocka russinen ur kakan om möjligheten finns?

Men då är det kakfatet det är fel på, inte för att företag ytterst drivs av ett vinstintresse och har frihet att använda vinsten på det sätt som ägarna tycker är rimligt!

Men om jag ändå vid valdagen har blivit övertygad om att vinst i vårdföretag inte får delas ut till ägarna, så måste jag förstås ta konsekvens av detta och skapa förutsättningar för motsvarande restriktioner för att alla leverantörer till offentlig sektor. Det måste vara lika fult om företag som tillverkar laboratorietillbehör, städkemikalier, fönsterglas, ramper för handikappanpassning mm tar ut vinster istället för att sänka sina priser eller återföra pengarna till verksamheten. De fattigaste kommunerna kanske kunde få några ramper kostnadsfritt eller landstinget med den högsta utdebiteringen få stöd i form av fria handskar till de opererande läkarna!

Eller tar man för givet att alla fakturor ska betalas, oberoende av om den som utfört tjänsten har presterat vad avtalet förutsatt? I min verklighet ska alla leverantörer som inte sköter sig slängas ut, men jag kanske lever i fel värld!

Den fråga som bl. a har dykt är: Vad kostar mjölken? För Falu kommun eller Umeå! Nu tyder undersökningen som redovisas i veckans AnbudsJournalen att den är lite dyrare i Umeå, men beror det på att man i Umeås fall har arbetar med att samordna kringliggande kommuners behov av mjölk och fått en nackdel av dessa kommuners glesbygdsprofil eller blir mellanmjölken lite dyrare för Umeå för att man i huvudsak serverar barnen i skolorna lättmjölk?

Jag vet inte och inte heller någon jag pratat med vet skälen. Man har överhuvudtaget ingen aning om var grannkommunens mjölkpriser ligger på om man inte har genomfört inköpen samordnat. Visserligen har jag ingen aning om vad mjölken kostar mig i Konsum eller ICA som privatperson, men det är med mina pengar jag betalar och jag har svårt att påverka inköpspriset genom att ändra min metod för inköpen. Stjäla är ju inte tillåtet!

En kommun med sina stora inköpsvolymer har helt andra möjligheter och skulle Umeå ligga på Falu kommuns priser, skulle man sänka sina årliga kostnader med mer än 800 000 kr. Om nu kommunerna lämnat rätt uppgifter till redaktionen!

Vi hade på redaktionen vissa svårigheter att jämföra kommuners avtalspriser, inte minst för att avtalen ser olika ut och att leveransvillkor mm skiljer. Avtalen är vidare tecknade vid olika tidpunkter och konkurrenstrycket varierar över tiden. Det är ändå lite fascinerande att flera avropare av mjölkavtal inte har en aning om hur prisjusteringsklausulerna ser ut, man får bara nya prislistor från leverantören och förutsätter att allt är i sin ordning. På fråga sedan till de ansvariga för avtalen hur leverantören av mejeriprodukter motiverade prisförändringen och hur själva godkännandeprocessen gick till, blev ofta svaren att det inte fanns några djupare motiveringar och att man regelmässigt godkände höjningarna utan några större åthävor. Detta trots att avtalet förutsatte att leverantören skulle prestera tydliga skäl för att få dessa godkännanden!

Nu ska mjölkundersökningen ses som en första ansats till prisjämförelser, men jag är övertygad om att skulle Kammarkollegiet genom det Nationella Upphandlingsstödet lägga ner lite kraft på prisjämförelser på utvalda produkter eller enklare tjänster, skulle konkurrenstrycket öka med lägre priser som följd. Det är inte ens säkert att konkurrenstrycket behöver öka, det räcker med att ansatser till analys bakom de skilda prisnivåerna. Upphandlare behöver hjälp för att prestera lite ”smartare” förfrågningsunderlag!

Det blir spännande när/om elektroniska auktioner får ett genomslag inom den offentliga upphandlingen. Resultatet av den enskilda upphandlingen får en snabb publicering och kraven på förfrågningsunderlagen som upphandlingsdokument borde innebära att det blir enklare att jämföra resultaten mellan olika köpare. Det gäller inte bara mellanmjölk, ta bara produkter som ohålat kopieringspapper, konstgödning, potatis mm.

Jag hoppas bara Kammarkollegiet eller kanske Sveriges Kommuner och Landsting ser nyttan av att jämföra och analysera mer. Då kommer livet att bli lite mer spännande och färre upphandlare behöver fundera på vad och hur under sin arbetstid. Den tiden kan läggas på metodutveckling och större engagemang i vad övriga delar av organisationen egentligen sysslar med på upphandlingsområdet!

• Vad/vilka krav i LOU är krångliga/besvärande/kostnadsdrivande?

Eller det är så att den uppfattade knöligheten ligger i själva tillämpningen med minimal koppling till svensk lagtext eller direktiv? Det kanske till och med är så att de svenska domstolarna genom spretiga domslut och i vissa fall felaktig tolkning av lagstiftningen bidragit till att LOU fått skulden får allt ont som nu drabbar både inköpare och leverantörer.

Jag har tagit fram tre upphandlingar som just nu är pågående från Jönköpings kommuns sida. Dessa är

1. Blommor, snittblommor blomsterbuketter, blomstergrupper, krukväxt mm med sista anbudsdag 2010-05-05 och öppet förfarande.

1. Redskapsbärare Liten 2010 med sista anbudsdag 2010-03-26 och förenklat förfarande.

1. Ny slamutlastningsbyggnad, elentreprenad med sista anbudsdag 2010-03-30 och förenklat förfarande.

Av dessa tre upphandlingar regleras två av kap. 15 LOU, en upphandling ligger inom det direktivstyrda området.

Det vore spännande att granska de här upphandlingarna, där uppgiften blir att förenkla förfrågningsunderlag mm så långt som möjligt för att upphandlingen ska nå bästa ekonomiskt resultat. Jag skulle vilja se följande:

• Vilka krav ställs i underlaget som kan kopplas till någon lagtextdel i LOU?
• Hur skulle dessa krav se ut om upphandlingen inte behövde ta hänsyn till LOU?
• Vilka processteg i upphandlingarna kan uppfattas vara kostnadsdrivande med koppling till processkrav/arbetssätt i LOU?
• Hur skulle en alternativ process kunna se ut om någon hänsyn inte behövde tas till LOU?

Björn Isaksson, upphandlingschef i Jönköpings kommun, har fått frågan och jag skulle även vilja se Christina Ramberg ”in action” för att se om ord går att omsätta i handling.

Efter en viss tystnad uppstod först en förvirrad diskussion, skulle man bara titta på den egna verksamheten eller skulle man också ge sig in på andra förvaltningsområden, dvs. ha synpunkter/förslag om hur kollegor skulle kunna spara/effektivisera/utveckla/avveckla vissa verksamheter. Mitt svar var givet: Ni ska betrakta allt i ett koncernperspektiv, ingen får suboptimera egen verksamhet och alla har fulla frihetsgrader att kliva ur egen yrkesroll för att ge kommunmedlemmarna största möjliga nyttovärden utifrån de skattemedel som är tillgängliga.

Arbetet gick faktiskt ganska bra och kommunstyrelsen mötte ett förslag som för vissa nämnder var tufft, men som gick att motivera. Jag hade dock lovat alla förvaltningschefer att deras idéer och förslag skulle hållas hemliga, man ville inte uppfattas vara illojal mot sina nämndpolitiker och stödja en tanke att avstå från delar av eget resursutrymme till förmån för något annat verksamhetsområde. Som förvaltningschef var man ju tillsatt att bevaka och utveckla det egna området, inte låta det egna förtvina till fördel för något annat område.

Men åter till frågan om min uppfattning om de tunga politikerna, som jag direkt skickade tillbaka: Varför ställer du frågan?

Jo, blev svaret. Ibland känner jag att mitt arbetsutskott lider av en kollektiv narcissistisk personlighetsstörning. Man söker självhävdelse, man har en bristande verklighetsuppfattning och det finns ett stort behov av att befinna sig i centrum. Dessutom tycker jag att man lider brist på empati, suckade kollegan. Man ger uppdrag som är näst intill omöjliga att verkställa och när sedan grannen på villagatan eller kamraten på arbetsplatsen klagar, då vacklar man och kommer tillbaka med nya politiska hugskott.

Jag försökte lugna den uppgivna och tröstade med att vi alla bär med oss en naturlig narcissism, vi vill alla bli omtyckta, även om man råkar vara politiker eller anställd förvaltningschef. Det gäller bara att stå på rätt ben och inte hoppa mellan rollerna.

Det samtalet lärde mig mycket, inte minst att vara övertydlig om vad den egna rollen skapar för spelförutsättningar och var lojaliteten ligger. Nära detta ligger också frågan vem jag företräder så att frågan om jäv inte dyker upp. Man kan nästan tycka att advokatbyråerna är överkänsliga inom jävsområdet, när man säger nej till en kund på ett kontor i Malmö för att motparten är klient till ett ombud på kontoret i Umeå. Men det är tydligt och samma förhållningssätt har också präglat verksamheten inom Allego.

För mig är det en omöjlig situation att driva en konsultverksamhet riktad till leverantörer om samtidigt förfrågningsunderlag, distributionslistor mm från köparsidan hanteras inom samma koncern. Därför har Allego också valt sida eller man kanske kan säga stödjeben. Bara tanken på att någon skulle kunna uppfattas ha ”tjuvtittat” på något som ger uppdragsgivaren fördelar, men som ligger under definitiv anbudssekretess, ger mig rysningar. Men man kanske bara är överkänslig? Jag har insett att det är mer lönsamt att vara mer girig än mindre girig, men än så länge så stretar jag emot för att kunna hålla balansen på ett ben och inte vingla iväg för att söka lyckan på alla håll och kanter.

Jag vet inte i vilken omfattning den politiska ledningen i Alvesta kommun har narcissistiska drag, men större lyhördhet mot sina anställda, inkl. inköpschefen borde man ha haft. Nu har man lutat sig för mycket mot kommunens ledande tjänsteman och inte i tid insett att egna politiska beslut gäller alla, även kommunchefen. Man har inte heller förstått att uppgiften för en inköpschef kan bestå i att säga nej, även om mottagaren av svaret är en överordnad. Finns ingen relation mellan den politiska ledningen och den inköpsansvariga, ökar risken för att svallvågorna efter skilda tolkningar av policybeslut och riksdagsbeslut ger kallsupar och syrebrist.

Men man kanske hade tillsatt en kommunchef med helt andra utgångspunkter! Jag tänker på vad en förvaltningschef i en medelstor kommun berättade för mig när hans mor fick klart för sig att sonen hade blivit chef. Med en indisk bakgrund och en familj i Tanzania, en gång utvandrad från Indien och nu verksamma i Afrika som affärsmän hade man klara värderingar när det gällde en chefs status.

Modern utbrast efter sonens berättelse om den i hans ögon framgångsrika karriären i Sverige: Har du blivit av med jobbet och blivit chef?

Det är ju precis tvärtom!

Kommunallagen ger rätt för kommuner och landsting att överlåta skötseln av kommunala angelägenheter till ett aktiebolag eller annan företagsform. Det finns visserligen några restriktioner inom socialtjänsten och annan myndighetsutövning, men annars är det fritt fram bara man inte glömmer följande:

• Kommuners och landstings befogenheter förändras inte alls av bolagsdrift. Den kommunala kompetensen utvidgas inte det minsta av ett bolag sköter verksamheten och bolaget kan inte hitta på andra spännande saker i vinstsyfte eller för att expandera verksamheten, än vad kommunen eller landstinget självt kan göra.
• Är bolaget ett aktiebolag, kan man till och med säga att aktiebolagsstiftningen lägger ytterligare restriktioner på verksamheten, vilket förstås går helt i motsatt riktning mot den önskade friheten.

En tröst för våra bolagsägande kommuner och landsting är att om fem månader kan man som huvudregel köpa varor och tjänster utan upphandlingsförfarande. LOU behöver inte tillämpas! Regeringen vill lyfta in Teckal-kriterierna i LOU för att underlätta för de som inte vill konkurrensutsätta egen regi.

Men tänk på hur det var förr innan de kommunala bolagen omfattades av offentlighetsprincipen. Före 1995!

Vem minns inte tiden när spriten och vinet från den kommunala representationen belastade det kommunala näringslivs- och bolaget? Varför skulle kommunfullmäktige och kommunstyrelsen i alla sammanhang leva upp till uttalade policybeslut att arbeta med alkoholfri representation, när det fanns så bra sätt att ändå visa sunt förnuft och måttlighet genom att låta det kommunala bolaget ta notan. Detta fungerande utmärkt fram till 1995, då blev det svårare att dölja det man tyckte var förnuftigt, men svårt att förklara för menigheten.

Och vem minns inte med den enkelhet som kompetensöverskridande verksamhet kunde döljas i kommunala bolag?  I det politiska perspektivet går det alltid att motivera en kommuns näringsverksamhet utifrån det goda syftet och skenbart rationella argument, men frågan är förstås om lagstiftaren delar den lokala politiska ledningens uppfattning. Då kan det vara skönt att slippa den prövningen genom att lägga verksamheten i ett kommunalt aktiebolag.

Jag tror att de rationella skälen bakom de kommunala bolagen i grunden är:

• Den status en VD har i ett bolag har många kommunchefer svårt att matcha. Lönebildningen slår ju ofta kommunchefens nivå som gud bevars inte är VD
• Arvodena till styrelseledamöterna i ett kommunalt bolag ligger ofta högt över vad samma personer kan få som förtroendevalda i någon nämnd
• Lönebildningen i det kommunala bolaget kan ske friare, då risken för löneglidning för den övriga kommunala verksamheten minskar
• Det är så mycket enklare att arbeta med en särskiljande ekonomisk redovisning om man lägger verksamheten i bolag, i vilket fall när den övriga kommunala organisationen knappt kan läsa en resultat- och balansräkning

Om nu denna form är så bra, borde ju all kommunal verksamhet utom just myndighetsdelen läggas i aktiebolag. Varför ska bara delar av den kommunala koncernen ges dessa fantastiska organisationsförutsättningar? Eller är det bara ett tecken på att de rationella argumenten bakom bolagsbildningar är skenargument som inte håller för en kritisk granskning?

Det är mycket pengar, 22 miljoner kronor, och mycket pengar kan snabbt förbrukas till lite mindre värdefullt om myter och okunskap blandas i en härlig röra.

Jag hoppas att det inte blir så, men jag blir lite orolig när Daniel Moius, ansvarig projektledare för det Nationella Upphandlingsstödet på Kammarkollegiet, säger.

- En viktig del av vårt uppdrag är att underlätta för leverantörer att delta i de offentliga upphandlingarna. Som leverantör ska man kunna lämna anbud utan att behöva ta hjälp av konsulter och vi ska erbjuda det stödet.

Antingen har Kammarkollegiet en ambition att ta över konsultrollen och kallar stödet kostnadsfria råd och dåd i upphandlingen eller också så har man övertro på att även det mest komplexa förfrågningsunderlag enkelt kan hanteras med lite stöd från Nationella Upphandlingsstödet. Efter att dagligen i mer än 15 år ha levt med offentliga upphandlingar, så hoppas jag att Daniel Moius med vänner istället lägger merparten av sina miljoner på att stötta upphandlarsidan med att rensa bort ovidkommande krav, talar om i kr och ören hur man värderar kvalitet och avvecklar önskemål om få läsa ”bra att ha”-information i anbuden. Driv istället fram en metodutveckling så att anbudsgivaren inte behöver några kunskaper om LOU/LUF, utan helt enkelt gör som det står i förfrågningsunderlagen och förstår varför, då blir jag lättad!

Och varför denna syn på konsulter, när statliga myndigheter gärna själv tar konsultuppdrag och dessutom vill ha bra betalt för att någon annan myndighet än den egna ska få använda ”egentillverkade” ramavtal.

Jag tror att den finlandssvenska författaren Henrik Tikkanen såg in i framtiden när han mejslade ut orden: ”Det krävs goda byråkrater för att hålla en välorganiserad ineffektivitet i gång”.

Som tur var dök det upp några små irritationsmoment under eftermiddagen, annars hade det varit för fridfullt och för mycket av timida inslag. När Kammarkollegiets Birgitta Nelson på Nationella Upphandlingsstödet började beskriva hur regeringens anslag om  22 miljoner kronor årligen var tänkt att användas och vad man hade åstadkommit till dagens datum, började flera åhörare att skruva på sig och fundera över färdriktningen. Jag tror att många också kände en frustration över det egna ekonomiska utrymmet för metodutveckling och hellre såg en ökad satsning lokalt än i en central statlig verktygslåda.

Jag tycker trots allt att regeringens satsning är bra, men blir lite fundersam när Birgitta Nelson så kategoriskt noterar att ex. flera leverantörer tycker det är besvärligt med att tvingas bevaka flera nationella databaser för att få veta vad som händer. Detta är en verklighetsuppfattning som vid en första anblick kan förefalla klok, men som inte alls stämmer med verkligheten. Idag, efter att marknaden har mognat och parterna insett att bakom varje annons ligger också en prestation, finns minst 98 % av alla annonser hos samtliga de tre ledande annonsaktörerna, dvs. Allego, OPIC och Mercell. Men Birgitta Nelson med flera har tappa bort insikten att

• Var femte krona i den offentliga upphandlingen faktureras från en leverantör i en direktupphandling
• En direktupphandling föregås i 99,9 % av fallen inte av en annons

Med lite tankemöda borde Birgitta Nelson inse att den problembild som i ”worst case” innebär att ett företag måste arbeta med två informationsleverantörer omfattar högst 2-4 miljarder kronor. Eller lite annorlunda uttryckt, väljer man bara en enda informationsleverantör, riskerar man att tappa en möjlighet på hundra! Det stora informationstappet ligger snarast inom direktupphandlingen, där kanske 80-100 miljarder kronor snurrar runt varje år. Som då inte överhuvudtaget finns som annons hos någon nationell databas!

Med lite reflektioner över hur den praktiska reella vardagen ser ut och hur marknadsmekanismerna fungerar, tror jag att det Nationella Upphandlingsstödet kan göra mycken nytta. Men det kräver en förståelse för kausala samband och vilka faktorer som är mest lönsamma att försöka påverka!

Läs för övrigt en trevlig krönika om galan, dock inte skriven av mig!

Nu delade inte länsrätten i Stockholm den uppfattningen. I den 102-sidiga domen, som kom den 29 oktober, menade rätten att vissa moment i upphandlingen stred mot lagstiftningen. Upphandlingen ska göras om. Det länsrätten var mindre förtjust i var att FMV hade:

• Använt sig av en orimligt kort anbudstid
• Gjort en otillåten väsentlig förändring av förfrågningsunderlag
• På vissa punkter utformat ett oklart förfrågningsunderlag
• Lämnat oklara upplysningar till anbudsgivarna

I en sammanfattning av utslaget på Domstolsverkets hemsida, menar dock denna statliga myndighet att länsrätten funnit att FMV i stort genomfört upphandlingen korrekt men att vissa delar stred mot lagstiftningen.

En sammanfattande slutsats som jag tycker är märklig, då FMV som av de större aktörerna inom offentlig upphandling måste förutsättas kunna det mesta om procedurreglerna, men att det faktiskt räcker med ett enda klandervärt fel för att en förvaltningsdomstol ska kunna ingripa.

Med hjälp av fem driftiga jurister från Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB startade BAE Systems Hägglunds AB en frenetisk felsökning av hela processen och med den utgångspunkten staplades omständigheter på varandra.

Och söker man finner man! Stora och små frågetecken hittade de fem juristerna, men att det i ljuset säga att upphandlingen i stort sett var OK är en uppfattning som Domstolsverket borde ha dämpat ner betydligt.

Att sedan vår vän försvarsministern Sten Tolgfors säger sig ha läst domen för att sedan påstå att FMV bara gjort några formella fel, ska vi nog inte fästa oss för mycket vid. Det gäller att vara lojal mot sin myndighet